victoryous

Efter att ha gråtit sönder å sen ett par dygn levt i total förnekelse av allt utom det glada runtom mig där och då kom nu allt som en våg över mig i drömmarnas värld. 

Drömt tre drömmar där jag gjort saker jag tokångrat, halvaknat av att jag har den där rysningskänslan "Nej!" I hela kroppen.. 

Saknaden kommer smygande. Saknaden av allt det mysiga å härliga. Doften, rösten, minnen, skrattet! Hennes skratt asså! 

Jag vet att jag sa det till henne nån ggn å jag vet att det är så: det kommer ta låååång tid att komma över henne, ärligt: om jag kommer det någonsin. 

För när det bara va VI! Å vi båda va på bra humör va d så sjukt härligt! Älskar när hon skrattar åt saker jag säger eller gör. Älskar när hon lever sig in i tvn som att det härnder henne själv. Älskar att titta på henne när hon sover. Älskar så henne så sjukt mkt. 

Men det va så länge sen som det hände ofta..a eller oftare än allt annat: irritationen å allt det ledsna. Att min sorg över hur jag inte känner mig älskad å saknat å prioriterad har tagit över å nu! Nu gäller det att minnas det så jag inte ringer å säger: aaaah ja tar illbaka! Nu nu nu! ....speciellt eftersom det samtalet troligen skulle leda till att hon ön en ggn säger att hon inte orkar(>med ett förhållande med MIG) å då skulle jag vara tillbaka på dag ett av det här sogearbetet. Nu gäller det att hålla i sig..mig ..a. 

Jag går såklart runt å hoppas å önskar men jag måste möste måste låta det stanna där å låta det va endast det för annars blire bara bajskorv igen. Jag vill inte va ledsen, jag vill vara glad. Å omtykt. Å ompysslad. Å prioriterad. Å bli sedd..bli hörd..bli bortskämd med kärlek.. jag förtjänar all kärlek i hela universum! Jag Är Snäll.

D e tur att jag har Charlie! Hade jag inte behövt stå upp för hans skull skulle jag inte levt idag. Igår tog det slut. Efter 3år med en massa upp å ner. 

Jag mår så sjukt dåligt inne i hela mig just nu. känner mig så hopplös, meninglös, elak, oviktig, uttmattad, utnyttjad..

efter att ha gett allt av mig själv till nån som stack när Jag behövde ha. För ca 1 år sen försvann min totala topp rätt ner i botten. Då slutade jag le hela tiden, hörde inte hur jag själv skrattade. Hade svårt för närhet å svårt för att ge kärlek. För jag Behövde Få. nånstanns i allt det här dog mamma å livet enl mig blev orättvist. Inte som för vanliga som förlorar sina föräldrar utan för att jag e arg. Skitarg! Jag har alltid tänkt att jag skulle få en chans att prata med min mamma om hur Jag uffsttat min uppväxt i en familj där jag alltid kännt mig fel, annorlunda å utanför. Alltod blivit åsidosatt mina syskon å alltid fått ge vika å visa hänsyn.

I allt som reda  va jobbigt blev det alltså nu ännu värre. Våren kom å sommaren. Det hände  en jävla massa skit å mina tankar mitt arga mitt mående fick åsidosättas. Nu lugnade allt sig å kanske va d MIN tur nu? Nej. För nu tog det slut. Jag fick aldrig hjälp av den jag hjälp i 3år. Jag fick aldrig prata. jag fick aldrig klaga. Tiden bara rann iväg. Senaste veckorna har d bubblat upp mer minnen än på hela året både från min barndom å från de senaste 3åren. Allt är så lika. Å d e hemskt! Jag e så jävla ledsen. har en klump i halsen hela tiden. Migränanfall var å varannan dag. Migrän! Jag har aldrig haft det förut! Fick det i samband med att mamma gick bort. Antar att det har med minnen som aldrig bearbetats Å så en mix av att ha ett jävligt stormigt förhållande där jag hela tiden blir anklagad för att jag är arg eller sur. men det ända jag är e ledsen. Jag känner mig så sjukt jävla ensam just nu. Jag gråter från å till, gjort det nån månad eller två. Enda ggn det känts riktigt jättejävls bra är när jag fått bli omhållen i soffan av den jag trodde skulle hålla om mig för alltod. Den jag till sist skulle berätta allt för. Även om hon aldrig skulle förstå så skulle hon höra Mig! Mig å mins problem å hur jävla skit mitt liv på villavägen sett ut. Men nu ligger jag här, själv. Jag skriver för det är det enda jag kan, det enda jag vet hur jag ska göra för att få ut lite å lätta på trycket. D gäller bara å inte gråta för då ser man inte va man skriver till sist. 

jag e så jävla ledsen i hela mig. D känns så sorgligt. Det ända jag ville va att få en liten bit av allt jag givit. Men man kan inte kräva det av folk.. jag bara tänkte att man kanske kan förvänta sig det av den som säger "jag älskar dig" eller att hon bryr sig. 
just nu känns det som att Ingen bryr sig. det ringde idag. Jag orkade inte ens lyssna. Jag ville prata. Jag behöver få prata! Jag orkade inte så jag bad om att få lägga på. 
jag behöver få prata å elta å prata mer å gnälla å gråta å skrika å vara arg å prata lite till. Jag vill ha nån hör hos mig som lyssnar på Bara mig! Bara mitt. Inte kontrar eller jämnför eller förstår, bara håller om och lyssnar. Kanske frågar för att få mig att berätta mer å hjälp mig att tömma ut lite av allt det där jobbiga. Inte nån som byter samtalsämne eller vill lägga på pga nått viktigare. Jag vill vara det viktigaste..för någon. För någon som är så viktig för mig. Men nu är det slut. Jag fick aldrig vara viktig.. nu ligger jag hör med klumpen i halsen, tårar som rinner utan hejd, en tomhet å massa tankar som snurrar å blandas å mer tårar.. jag är så sjukt jävla ledsen. 

för min skull hopps jag att jag ställer mig upp. Men just exakt i detta nu känns allt helt meningslöst å livet fick mer en gärna ta slut nu.