victoryous

Jag är så jävla ledsen. Hur kunde allt som jag väntat å längtat på bara inte bli.

Saker som jag stått ut med för det ska juh bli bättre sen, sen när det lugnat ner sig, ordnat till sig. Vi är här nu. 

Jag har väntat på den här dagen i över 5 år. Jag hade aldrig stått ut och stått kvar å stöttat om jag viste att resutatet hade blivit att jag nu är helt ensam med allt mitt som behöver ordnas å lugna ner sig. 

Jag stod kvar och höll i för en dag rasar jag å då finns du här å håller i mig. 

Vem ska hålla i mig? Du ska. Jag vill att du ska vilja. Jag bara gråter. Ja mår illa hela tiden.

Jag vill att du ska komma å trösta mig som jag alltod tröstat dig. 

Jag försöker vara arg å irriterad över att det här va din plan från början; att jag va tillfällig för det passade då. Nu behövs jag inte. 

Men det går inte att vara arg, för när du ser mig inögonen å ler så ser jag att det finns där, kärleken. Jag vet att jag gråter å du skapar en fasad. Men du vet oxå att jag ser förbi den, har alltod gjort å kommer nog alltid att göra.  

Ibland bryter jag ner din mur,  Inte för att jag vill styra dig utan för att jag vill kunna hjälpa å stötta, ge råd och förslag. 

Just exakt nu i mitt liv vill jag inte tänka mig att de senaste åren bara ska försvinna bort, inte finnas, aldrig bli. Mina delmmar om oss å hur vi äter middag å sitter i soffan å bara existerar finns i mig. 

Men jag är så ledsen av vetskapen att du, du vill verkligen inte. Du vill inte ha mig, trots det jag gjort för dig å för oss-> Oss i framtiden

Du sover hellre mellan väggen å kökstolarna än med mig. 

Du sitter hellre ensam i soffan än brevid mig. 

Du går hellre till dina föräldrar än att umgås med mig.

Det gör så ont. I över en vecka har jag haft tryck för bröstet, det finns ingenting att göra mer än att stå ut. Jag vet om det. En dag kanske det går över. Jag hoppas det för min skull…men just exakt nu å säker många många dagar frammåt hoppas jag att du ska komma på att du vill vara med mig. Jag hoppas att du känner att mitt sällskap är värt att sätta sig på cykeln å cykla en bit.

Jag försöker å försöker att inte gråta men det är så svårt. För jag känner mig så jävla övergiven å ensam. Å jag vill bara va med dig.

Jag vet verkligen inte hur jag ska kliva upp. Jag låg redan ner å nu blev d en grop under mig. Jag har så mycket annat som tynger mig, gjort i flera år men det fanns inte plats. Jag ville inte va ytterligare ett bekymmer, jag ville inte ställa krav, jag väntade. Å nu är vi här. Å då går du. Å jag sitter här, ensam. Jätteensam. Utan dig. 

Alla gånger du varot så orolig å arg över mina nya vänskapsrelationer & kollegor för du varit så orolig att jag ska lämna dig. Å nu säger su som till vem som helst: jag hoppas du hittar någon som kan ge dig allt det där jag inte kan.

Som luft blev jag. Jag känner mig tom. Jag gillade inte att du ofta va sur å irriterad över att jag pratade om nya bekantskaper, men att vara luft är så mkt värre. Som bortsopat skräp.

Jag vet att det inte kan va kul att ha å göra mig med just nu när jag är ledsen heöa jävla tiden, jag själv tycker inte heller det. Å sista året har jag varit oerhört arg å irriterad hela hela tiden, minsta lilla har jag tappat det på. Jag vet. Å jag tänker inte säga "men" utan "det beror på" just det. Att jag varit så glad å possitiv å stöttande å fått så gott som inte ett skit tillbaka. Det har aldrig funnits ork eller lust för saker jag frågat om eller önskat eller undrat utan bara trött eller "vi får se" och upptagen. 

Med tanke på hur mycket vi båda har rättat oss efter dina behov så har väl jag trott att nu borde det vara min tur, iom att din sida lugnat ner sig och jag å min sida är i fullt kaos. Men nej. Då blev relationen för jobbig för dig så du har tagit mer å mer avstånd å vi har båda försökt på olika sätt att både putta bort å dra in iom att ingen velat släppa. Så släppte jag en dag. Å jag mådde helt ok. Jag va nöjd med mitt val å kände att vill du så finns jag här, men då får du för en gångs skulle anstränga dig. Du ringde, visste inte vad eller varför. Du bara ringde. Å min hjärna å mitt hjärta va tillbaka hos dig. 

Varför? Varför? Varför är jag inte värd? Varför?

Hur kan jag som alltid rättar mig inte få ställa minsta lilla krav utsn att bli övergiven. 

Det va juh annlednignen redan från början att jag inte stälde krav, jag va rädd för exakt det här, att om du behöver göra något för mig så pallar inte du utan går hellre. Å nu sitter jag här.

Som i våras när det va dax att välja semesterveckor, ingen av oss sa nått. Jag tänkte att om du vill ha semester ihop så säger du nått. Jag vet att jag försökte lirka å fråga lite men det enda jag fick va att du inte visste, inte ville boka upp dig å att du ville vara tillgänglig för dina barn. Enl mig inget ovanligt.

 Så kom sommaren. Inför min semester hade jag så mkt ångest för jag va rädd att jag skulle sitta ensam. Jag viste att jag inte skulle till stugan iom att jag levde på sista krediten hos santander. Jag ville ge charlie en värdig sommar å kanske åka någonstanns med dig. 

I stället hände ingenting. Du hörde inte av dig, du va sur eller arg å irriterad. Min sommar blev precis som jag va så rädd för, ensam. Sen kom det fram att du igentligen inte gjort någonting. Enl dig har du inte haft ork. I min hjärna blir det att du inte haft ork för mig å oss. Ingen ork. Det har inte varot värt att göra en ansträngning för mig. För jag är inte värd ? 

Jag vet å du vet oxå att du blir glad av att vara med mig. Runt mig är du oftast avslappnad. Men du väljer att sitta hemma hos dig å jag satt hemma hos mig. Ensam. Oftast väldigt ledsen. Som nu. Av att jag inte är värd.

Idag har jag rast i bilen. Det kommer så enorma vågor av ledset å jag känner inte att någon kan eller ska behöva trösta mig. Jag får ta mig igenom det här. Det är i morgon å sen får ja en paus 2 dygn. 

Fråga är hur jag ska klara av helgen men det tar vi då. 

Sitter å vöntar att få gå hem. Vilken skitdag. Massa gråt å så 4 fucking lappar. Åkte till fågelviken, hitta 3st men alla åkte.. 

Huvet snurrar me alla tankar. 

San har varit me mig i telefonen hela dagen, d hjälper lite, men idbland har jag stänt ljudet så köja har kunnat släppa ut gråtet. Ibland har ja inte hunnit ta bort ljudet. 

- "Men det är försent jossan"

- " det är för mkt som har hänt"

- "Vi bara bråkar"

- "Åh då kände jag bara att då skiter jag i det här"

- "Jag orkar inte mer"

- "Jag trivs bra såhär"

  Snurr å surr å ekon. 

I morgon ska ja jobba. Idag e jag ledsen. Ensam. Jättesuperensam. För du vill inte va me mig. Å jag blir ledsen av att höra det å veta det samtidigt som jag med 110% vet att om du gav oss en chans å gav mig å dig tid å energi så skulle det bli sååå bra. Å vi skulle ge varandra energi å så skulle vi va mkt gladare å nöjdare. För så som det är just idag finns ingeting som står ivägen för att det ska kunna hända. Men du vill inte. Å jag blir så ledsen av att du inte vill. Min kropp vill inte mer.