Hopp
Jag behöver släppa taget om d där hoppet jag hållt i så länge. Hoppet är det sista som överger en, a men kanske Jag ska överge hoppet. Jag vet juh å har vetat väldigt länge att det aldrig kommer bli så, inte ens i närheten. Tänkte på hur jag ska sitta
själv i sommar igen, d ska jag INTE. För jag ska inte sitta som en jävla hund å hoppas å vänta å längta. Ja ska resa på röven å göra nått, vasomhelst faktist utom att sitta å hoppas.
Den som väntar på nå gott väntar alltid i onödan eller hur d nu va.. ska jag ha lärt mig redan som barn..men d där hoppet finns alltid där å skymmer sikten på nå sätt.
Seriöst vet jag att jag aldrig någonsin kommer sluta hoppas, men jag kan juh jobba på att förtränga det! Det är juh i alla fall ett mål som är uppnåbart.
Har laddat i flera dagar för att skriva ner allt. San frågade om ja ska bli arg snart, å jag är arg. Men ja vet oxå att d där arga så fort som en sekund går över i gråt å mer gråt. Jag kan nog inte vara arg utan att det övergår i ledsenhet. Det
är därflr ja inte skriver. För ja orkar inte gråta. Å ja vill inte börja skriva sen avbryta för att ja gråter utan om ja sätter fart då jävlar ska allt ut, i oordning i kaos å stora å små bokstäver hejvilt utan punkt å kommatecken. Som en kaskadspya.
Men inte ännu. Jag vill inte halka å slå mig. Flr ja vill inte gråta. Jag vägrar. Glr inte ens små stödord nånstanns. D bara byggs i huvet, ibland är migränen på väg pga av slla känslor men då skiter ja i å tänka å ser på nått på youtube. Som nu,
känner hur d spänner så ja slutar nu. Tja.
//j
Kommentarer
Trackback
