victoryous

Jag tog bort min hund, och bästa vän, i förra veckan. Efter ett års hårt jobb med en stor och robust hund på 47 kilo med enormt ostabilt och osäkert lynne. Man brukar prata om att hundar kan ha "hjärnspöken". Denna hund var mitt liv och beslutet att ta bort henne var allt annat än lätt men samtidigt,för mig, självklart. Hon blev under det senaste året rädd för allt från när jag skakar lakanen i sovrummet till gardiner som blåser.
Till en början var det dammsugaren och hundar av liten sort som var hennes stora fara. Vi, hunden och jag, har jobbat med att få henne stadigare i psyket och ge henne högre självförtroende både med hjälp av information via internet, cesar milans metoder och profitionell hjälp av utbildad hundinstruktör.
Vi har jobbat så mycket fysiskt som tillåts utan att slita på hennes tunga kropp och hennes leder. Jag har aktivt varje dag jobbat med mitt ledarskap och har därmed stärkt hennes och min relation. Efter oerhörda framsteg med både det ena och det andra slutar det med att hon blir rädd för ett barn på gården, gör utfall och får tag i pojken. Han i sin tur hann kasta sig åt sidan och jag hann få stop på hunden med hjälp av kopplet. Den blev bara ett nafs denna gång. Nästa gång blir det inte ett nafs utan en rejäl skada på ett oskyldigt barn, som i sin tur kanske får skador både fysiskt och psykiskt för resten av livet.

Min uppfödare tycker att jag gjorde ett dåligt val som inte gav hunden en chans, vill inte lyssna till att hon fått ett antal chanser under det senaste året och tycker att jag inte är  en värdig valpköpare eller hundägare för den delen. De fick höra om avlivningen via hundens ”handler” som ringt och berättat "sin version". De har trots detta besked inte hört av sig till mig och frågat vad som hänt utan tycker bara att jag i allmänhet är en dålig hundägare. Inte någon som helst förståelse för att jag mår dåligt av allt som hänt både med hunden och pojken. Självklart ville jag ringa och berätta allt, men jag behövde samla mig.
De vill hitta en anledning till hundens beteende som att hunden kanske hade en dålig dag eller ville försvara mig för att jag är gravid. Hennes ”handler”, som känt hunden knappt 3 månader av hennes 3 år tycker detsamma och att det är mitt dåliga ledarskap som gett hunden sin rädsla.

Jag har både innan jag skaffade hunden och under tiden jag hade henne läst på om rasen där ras- standarden säger att det ska vara en stabil, orädd och lugn-i-alla-situationer hund. Jag förstår också att alla hundar är olika och att standarden på hunden är en önskan mer än ett "ska".

Som skrivet, en hund av denna storlek och kaliber är ingen leksak. Hennes osäkerhet gynnar ingen, allra minst henne. Jag anser att mitt beslut visar att jag tagit mitt hundägarskap på allvar och enligt mitt tycke ska hundar inte bita barn utan anledning. Det där dåliga ledarskapet anser jag är en försiktighet mer än en rädsla från min sida. Att veta vad hunden e kapabel till om man inte är vaken som ägare, och jobba med de problem som uppstår och inte bara låtsas som om de inte finns.

Jag har ett antal människor i min närhet som kan vittna om att jag lagt ner all tid och energi i hunden med många framsteg och fler bakslag, ett fram två bak ungefär.

Jag har gått igenom situationen ett antal gånger i huvudet och kommer fortfarande fram till samma beslut. Hon bet ett Barn, som hon dessutom kände och har umgåts med tidigare.

 Ett alternativ var att skicka ut hunden i skogen till någon gubbe så hon får vara kvar i livet. Utan att se till vad hunden mår bra av. Hur skulle hennes psyke se ut om ett år utan den mentalträning hon behöver. Skyddar man hunden genom att inte utsätta den för prövningar och utmaningar och psykisk träning?

Hunden var min bästa vän och världens snällaste, men sanningen är också att hon var oerhört rädd och utåtagerande och den dagen jag tog beslutet att ta bort henne var den värsta dagen i mitt liv…



//J

Att jag blev påhoppad för mitt beslut kan jag ta. Men att jag inte ens fick en chans att förklara eller ens berätta för hennes uppfödare e bara skittråkigt!!

Jag har jobbat med X-It sen dag ett, 2 timmars arbete var dag. Hon va hela mitt liv och nu har jag inget kvar. Att man sen inte kan känna med mig och mitt beslut, det kan jag oxå ta men inte att jag inte fått en chans att förklara. 

X-Its öde e jag jätte ledsen över och den ensamhet jag känner går inte att beskriva med ord. Min bästa vän finns inte hos mig längre å mina tårar tar inte slut. 

X-presas besvikelse över mitt beslut kan jag oxå köpa men inte att jag inte e dem en värdig valpköpare.
Enligt min omgivnings tycke var mitt beslut rätt. Hon bet ett barn, helt oprovoserat. Att barnet inte e som andra barn har ingenting med saken att göra då hon känner pojken sen tidigare.

En hund med den kalibern och den rädslan hon uttvecklat de senaste halvåret och d arbete jag har lagt ner i henne för att det sen skulle sluta såhär e tragist! Ingen e mer ledsen eller upprörd än jag.



//j