victoryous

Efter att ha insett att det här håller inte. Somnar ja nu har ja inte en chans att hjälpa Tomte om han rammlar eller på annat sätt gör sig illa. Ringer som alltid i förta hand Granne som inte kanske riktigt förstår allvaret, trots att ja gråter i telefonen när ja får fram att hon måste ta han för ja orkar inte. Mitt andra val ville jag helst slippa, just för att ja vet att hon ställer upp fast hon haft en lång arbetsdag, har annat för sig å bara vill göra sitt. Till skillnad från andra säger hon inte bara saker å sen struntar i d. Så ja rang å bad hon. D enda jag ville va att han skulle sova hemma i sin sängen annars fick hon gö va feen hon ville me han. Halft borta redan när hon kommer i lunget av att hjälp e på väg. Ja minns att hon tog bilbarnstolen å att ja visade hur hon skulle göra me bältet. Ja minns att ja knappt hörde va hon sa för det enda ja hörde va godståg på godståg. Ibland en vissla som skar igenom hela huvet. D snurrade till då och då så ja la mig för att inte spy nått ja inte har att spy. Sent på kvällen e dom på väg tebaxa. Ner å öppna å en enorm klump i magen av minnena sen ja gjorde exakt så. Gick ner efter att ha legat i feber hela dan för att plocka hunden som varit omhändertagen medans matte hennes va sjuk. Ja minns fortfarande så tydligt hur ja säger att ja inte orkar såtå å prata som vi alltid annars gjorde å ska vänmigda mig för att gå upp å då slocknar d..det sista ja minns e handen som krampaktigt försöker hålla sig kvar i den knottringa väggen. Sen minns ja inget mer fören den elakaste ambulansmannen på planeten sitter över mig och trycker in sin knoge allt va han kan i magknuten på mig för att väcka mig. Fy faan va d gjorde ont! Men utan krafter kunde ja inte ens säga aj.. Hursomhels kommer en asgla Chean å en än gladare Cheer in genom portdörren. Babbel babbel å va kul å mer babbel å ja gör verkligen allt ja kan för att lyssna för hon va juh så glad! Nått om chal å hennes pappa å nått om att chal ramla ner för hennes mammas trappor å nått om tomtar.. Ja minns faktist inte. Jo..film..trolltyg i tomteskogen. Ja minns att ja vart seriöst rädd..va fan va d där som kammade sig?? Charlie? ( asså ja skrattar nu men d va verkligen sååå lummit!) Sen kunde ja trots goa försök inte somna. Cheer gick in me chal å la honom å så låg ja en stund å titta på henne i ljuset från tvn. Ja minns att ja gick upp å tog ett av alla piller ja hade i skåpet.. Nått av dem måste ha hjälpt för halv fyra vakna ja i lycka å kände mig aspick å feberfri. Temp; 36.4 JIPPI!!!! Mamma Mu here we come!! Min tacksamhet gentemot Cheer går inte å beskriva. Ja sa att hon skulle få 500 om hon tog han och sov här så hon kunde ta han, vilka hon såklart inte skulle ha...oväntat va?? Men d e inte d som e själv a grejjen. Själva grejjen e dels att hon stog för sitt ord; säg till om ja ska ta han så gör ja d. Och dels för att jag vart så trygg. Efter en enormt orolig eftermiddag av att ja kanske somnar ifrån han .. Va ja nu så lugn på hela min insida. Ett lugn av att någon som bryr sig om Chal har honom. Någon som kanske igentligen inte har ork eller tid tar sig tid för hans skull, för min skull. Min son är mitt allt å ja skulle aldrig förlåta mig om han gjorde illa sig å inte fick hjälp i tid för att ja ligger avtuppad i 40graders temp. Men hjälpen kom å hjälpen fanns. Å utan en enda suck dessutom. Bara ett brett leende från början till slut. Tack. Tack så jätte mycket. Besvikelsen på granne e lika obeskrivbar, me tanske på att hon va me när ja försvann sist å vet oxå hur orolig jag är sen dess. Men det stärker än mer tacksamheten gente Cheer.. Hur ja än skriver finns bara Tack kvar. //J