Lyssna nån jävla ggn!!
Idag. Idag gjorde min pappa mig så jävla ledsen. Han e fan totalt hjärndöd ibland.
Så vi sitter i soffan å undrar varför mina bilder inte kommer till hans telefon utan han måste hämta dem på Telias hemsida. I stället för att låta mig hålla i telefonen å lösa problemet ska han prompt göra d själv som en tvååring, i tron om att han ska lära sig. Skillnaden mellan honom och tvååringen e att tvååringen faktiskt lär sig. Så han sitter där å håller i telefonen å läser upp vad det står, nått om att man ska skicka efter mms inställningar å sen göra dom. Jag säger, absolut lite för spydigt men menande att; jamen va sägs om att göra som det står? Skicka dom!
Han skickar å får tillbaka att han måste göra det manuellt å att instruktionerna står på Telias hemsida. I stället för att gå in på nätet I telefonen får han å sätter sig framför den stationära datorn i rummet intill. Där sitter han i säkert 20 minuter för att sen komma ut å svära lite å sen nöja sig med att: nä d gick INTE! Typ; bara satt du vet d.
Ja undrar vad det stod å han säger nått om inställningar å gjort d å finns inte. Eftersom att ja har fattat att han vill göra själv å inte vill ha min hjälp hjälper ja på håll genom att markant höja rösten å informera honom om att om han bara gör som det står, ringer Telia så kommer d lösa sig. Nånstans i det här ser ja hur han inte lyssnar alls å säger helt plötsligt irriterat: men d va fan va din käft ska gå jämt!
Å ja hade sån lust å ställa mig rätt upp å slå jävla till han över käften å skrika alla fula ord ja kan. Jävla gubbjävel! Men ja bara gapte tillbaka nått me att; hur jävla svårt kan d vara å följa några enkla instruktioner, å om han kanske skulle lyssna på vad ja faktiskt säger skulle problemet vara löst för länge sen.
D han inte visste här va att ja snabbt å enkelt redan hande hittat flera lösningar på han enligt mig LILLA!! problem, men eftersom han blev tvungen å slå mig i magen me ord ja fått höra hela mitt liv utan att nån faktiskt lyssnat på va som kommer ur den sär sk käften så sket ja i å säga nått.
Han tyckte kanske att det vart lite jobbigt å sitta kvar där i fåtöljen efter att ha lagt en jävligt långt-under-bältet-kommentar till nån som faktiskt försöker hjälpa till? Eller va d att han minsann skulle bevisa att han faktiskt kan själv?
Hursomhelst återvände han till datorn å leta vidare. Ja satt kvar i soffan å va gla att Maatit hade somnat så minna försök att dölja tårarna inte syntes eller hördes. Å ja kunde inte direkt brista ut i gråt heller för ja hade juh låtit lika jävligt i mitt tonläge så va hade ja för rätt å tjuta? Nä, gör d ja gör bäst: sväljer.
Så snart ja samlat mig tar ja mobilen å letar upp d där svaren på problemen ja hade å smsar dem till gubben i rumme breve. Två ganska långa sms men enligt mig jäääävligt enkla: läs:gör:löst, hur svårt kan d va??
Men nä, efter säker en 40 minuter kommer han ut å ser ut precis som tvååringen son till sist insåg att: du ja behöver nog lite hjälp ändå. Skillnaden mellan honom å tvååringen e att tvååringen faktiskt ber om hjälp i stället för att låtsas att d regnet å hoppa på att någon räcker honom ett paraply/ att han hittar ett längst vägen....
Så ja tar mobilen, klickar några ggr, startar om den å provskickar ett mms. Å va nä hur vem du nä va kan??? M just d, d som tog honom över en timme att Inte lösa tog mig 3 minuter Att lösa.
Ensam e man ensam. Be om hjälp i stället för att försöka lösa d själv, man lär sig sällan på att göra fel å ge upp..
//J
