victoryous

Jag har gjort ett annat. Lyssnat på hennes Radioprat i P1 sommarpratare. Hon "kommer ut" på riktigt å berättar Om sin situation å berättar om hur kämpigt det vart att dels inse att hon faktist är kär i en tjej å att sen att möta, den inte alltid så trevliga, världen me sitt nya sätt att leva. Hur jobbigt det varit att smyga. Ledsamt att behöva ljuga i intervjuer om att hon är singel när hennes flickvän står presic brevid. 
För "oss" inte officiella har man aldrig kommit ut färdigt.
Folk höjer fortfarande på ögonen när dom får reda på att jag e flata.
Jag dömer ingen för det. Älskar svaller å skvallra om andra som man vet eller tror,  som jag brukar uttrycka det: "spelar för samma lag som jag"*.
Jag har inte svårt att förstå hennes val att vänta med att "berätta" för världen om henne och hennes Filippa. Familj och vänner behövde få veta innan pressen kladdat ner sina teorier i alla tidningar. Hon ville själv ta reda på hur hon ställde sig till detta som smygit sig på: Hon e kär i en Tjej.
Hon valde att vänta för att få göra allt i sin takt. 
Jag har gjort ett annat val, jag vägrar ställa mig i garderoben igen. Jag kom ut för 15 år sen. Å sen jag började på gymnasiet gjorde jag valet; inte skämmas. Ville inte börja mitt nya liv me nya klasskamrater, kompisar å nära vänner me den största lögnen: Vem jag är.
För jag ÄR homosexuell, å även om vissa inte anser att deras läggning inte är en del av vem dom är som person anser jag att det är en stor del av vem jag är. *Jag älskar att prata om vilka jag tycker e söta, älskar å prata om personen jag är intresserad av lr kär i. Älskar det!

Jag gjorde oxå ett val att vänta, vänta med att berätta för min familj. Då stod jag och min mamma inte alls nära varandra, heller inte min äldre lillsyrra. Jag gjorde valet att vänta för att hinna skaffa ett skyddsnät.
Förutom kompisen jag berättat först för på högstadiet vart två av mina nya klasskamrater mina närmsta vänner, där fanns tryggheten. 
Min yngre lillsyrra var en av mina bästa vänner å hon tog det med ett ryck på axlarna. Dom fick veta allt. Dom dömde inte lr ställde frågor jag knappt själv visste svaret på.
 Där var jag jag. 
Min familj, mamma syrra2 å pappa fick veta inom året från gymnasietstarten. 
Å utan motgångar ställde jag mig rak i ryggen med friheten i framtiden. Friheten att få vara Jag.

Jag vet att jag haft tur att ha en sån öppen omgivning. Jag vet att det finns familjer som bryter ihop av beskedet att deras son eller dotter är homo. Jag vet att alla arbetsplatser inte är så öppna som dom jag haft turen att fått jobba på.
Där jag jobbar nu vet alla att jag e homo och möjligen 4 av de 35 vi är tycker att ja ska hålla det för mig själv. Det tycker i alla fall jag är en bra procentsatts.

Idag e jag glad å stolt över mitt val. Stolt att jag vågar vara jag. Behöver inte smeta d i folks ansikte, även om ja kan erkänna att ja ibland gjort d för å jävlas. Jävlas me pojkar på clubbar som trott dom har en chans å brett på när jag vetat att d finns personer i samma rum som tycker d e är konstigt eller fel.

Anja gjorde sitt val att vänta bla för att inte blanda sin karriär me sitt privatliv. Hon är inte en självvald offentlig person, d är tyvärr en inte alltid så trevlig bieffekt när man presterar bra inom idrott på elitnivå.

Mitt karriär är mitt privatliv. Mina karriärsmål är fru, hus, hund å några barn. 

Jag e stolt att jag är jag, å jag tänker aldrig låtsas eller ljuga.
Inte ens ljuga för min egen skull.

//J