victoryous

-"I cant risk beeing seen with U"
-"Autch!"

M, för d va så d kändes, både me Cassie å Me Pärlan. Så jävla Aj. Som att man vore nå fel, nå böld, nå ..
Me Cassie fick jag till sist ont i magen bara av att se henne. Fy fan! Hennes mamma snackade om att d varit så mycket me hennes mormor å cancern å d här skulle bara göra saken än värre. Som att vi vore en cancertumör!

Smyga, låtsas, hoppas, nedslag. Allt d där, allt fick mig å kräkas rakt ut. D åt upp mig inifrån. Ja sitter hellre helt själv än å hamnar i en sån sits igen.
Åka å hälsa på å inte ens kunna se varandra i ögonen utan å va rädd att bli påkommen. Suck!

Å att inte skämmas! Man behöver inte trycka d i folks ansikte om
Man vet att man gör folk obekväma, men att få hålla handen, pussas hej å hejdå. Får andra får jag och Du!!!

Nä, När jag va me min numera Inneboende fick hon mig å känna mig levande. På riktigt. En självklarhet. Å tyvärr så va d mer jag som oroade mig för henne. Hjärntvättad av förhållandet med Sara gjorde att ofta vred på saker och fick d till att hon skulle ångra sig i olika beslut ang oss. Ofta hörde ja mig säga: Är du säker på d? Utav oro.
Idag, snart ett år senare vet jag att allt hon sa å gjorde gjorde hon för att hon ville. Hon kryper inte i skyttegrava å skyddar sig för sånt som eventuellt kommer komma i hennes väg. Nä, hon står upp. Idag vill ja tacka henne för det. Minns mest den där eftermiddan i Haninge C när hon står å myser me mig i rulltrappan, som universumsjälvklaraste grejjen . Det är kärlek.
Tack Nathalie, för att du påminde mig om hur det ska va:)

//J