victoryous

Å då tänker ja ofta: Nä för helvete Jaya! Håll käften! Du vet själv hur du tykte d kändes (å fortfarande känns) när din bästa mamma är osnäll.

Varje dag vaknar jag med en förhoppning men ofta blir jag bara sviken och besviken av och på mig själv.

Jag hoppas för allt i världen att på den här jävla utredningen å att chalet lugnar ner hela sig så vi kan skapa en samvaro här hemma som får vår vardag att släppa in lite mer solljus i stället för att vi båda ska leva i det mörker vi just nu befinner oss i.

Men ja orkar inte mer! Ja e helt slut! Helt jävla slut. Ja känner mig som en trängd häst där enda försvaret är att sparka bakut.

Idag va en så jävla bra dag. Å då slappnar jag av. Första dagen åå ja vet inte hur lämge. Morgonen va asbra. Hämtningen gick skitbra. Kvällen va awesome å läggningen gick smutt som fan.

Oftast blire tvärt om. Så fort ja slappnar av då händer det: han går rakt ut i gatan. Hamnar mott framför en cyklist. Ramlar å gör sig asilla. Har söder nått. Gnäller om nån sak han faktist kan lösa själv. Håller på å ramla ut genom ett fönster. Jagar upp hundarna. Osv osv o..s..v...

Från i morrn är det Ipad"förbud". Jag kommer gömma den å skylla på tomtenissarna för han mer nervös i kroppen just nu än han varit tidigare.

Jag vet att d kommer va ett trippelt kämp för mig för då ska han flrst ha 3 dagars avvänjning. D e som att allt e helt upp i taket eller ner i avgrunden. Vågor av bus som går över styr eller som att släppa ett niagara i lght.

D d ba å kämpa på för mig dåra å d kommee va värrt d. Men... Men men men...