victoryous

Ingen aning. Men mitt mående är lika långt ner som det va när den här sk depressionen började. Skillnaden är att tack vare Elvansen så finns det ett slut på gråtandet, inte som då när det bara pågick å pågick i flera timmareller tills jag somnade.  Det va så bra, allt kändes som att Nu jävlar vänder det! bla tack vare stt jag fått börja jobba Må-Fre rad, som sen blev ännu bättre när vi som gick den raden fixk börja och sluta en timme tidigare. Passade mig perfekt; jag som är morgonmänniska. 6:00-15:00. iom att jag bor nära jobbet och han åka hemmåt innan rusningstrafiken så va jag oftast hemma redan 15:20. det va som att jobba deltid. Hade gjort alla "sysslor" i lugn och ro plus varit ute med hunden 1h innan kl 17:00. Det innebar att jag faktist hade tid och ORK att bara sitta och helt varva ner innan jag skulle sova. Eftersom min hjärna stänger av ca 15:30 brukade jag ibland gå en snabbis me hunden å sov nån timme och sen göra alla måsten, och ändå fanns tid över till att ta det lugnt frammåt kvällen. 
Jag såg så fram emot denhär våren och sommaren. första gåmgen på länge så kände jag mig "vanlig". Tilloch med min menscyke ordnade till sig sista 3 månaderna. Galet! 

Sen hände det. Mitt schema ändrades till 3-5 rad. Då jobbar man 2-3dagar 7:30-18:00 sen är man ledigt 2-3dagar och så om igen. Från att få jobba så min hjärna orkar hela arbetspass till att jobba 7:30-18:00. Paniken går inte att beskriva. Jag bröt ihop, samlade mig och åkte till kontoret för att lämna mina saker och ta min bil. Sen ålte jag hem. Blev kvar i bilen på parkeringen i säkert 2h. Jag bara grät å grät. Det kändes som att ..som att..ja vet inte. Som att allt jag byggt bara rasade.. hela den här våren och sommaren som jag såg fram emot bara försvann. Jag ringde till psykiatrin å bad att få en akutid. Det gick inte så bra för jag grät så mkt så hon i andra änden hörde inte vad jag sa. Hon sa att hon ringer upp om en stund och ser om jag samlat mig. ..det hade jag inte. Jag bara satt där i bilen å grät. Paniken över hur trött jag kommer vara. Stressen över att att bli trött som gör mig ännu tröttare. ..jag fick vara hemma en månad. Det hjälpte ingenting. Dagarna innan jag skulle jobba hade jag två migränanfall, ont i alla leder å musklen. Har bitit av en lagning i en tand i sämmen för jag biter ihop käkarna när jag väl sommar. förutom Migränen så är allt forfarande såhär. Och på det denna jävla pollen. Varot hemma några dagar för jag kunde inte andas å tappade rösten - jävla polllenbajs.

Jobbade några dagar eft sjukskr, sen va jag sjuk å idag är jag på jobbet. Igår hade jag huvudvärk och ångest. Det kom smygandes. Jag förstod inte vad det va om först men sen börja tankarna snurra. Det är som ett litet surr som sen bara blir mer och högre å snart är det full orkan och ingenting blir gjort. Jag försökte hänga tvätt, va påväg att slänga tvätten i sopnedkastet... skulle äta nått, började borsta tänderna. så knasigt. Försökt att minska på gluten föf att hjälpa hjärnan lite. Det funkar väl till viss del. Dricker fortfarande kopiösa mängder vatten, brukar hjölpa massor men just nu blir det ingen skillnad alls. 

Va i tid som vanligt på jobbet, tog mina saker å ålte. Kört sv 1/5 och stannade för att ladda jobbmobilen som tydligen inte laddat ett smack dessa dagar, måste kolla den sladden när jag kommer hem. ..fast va..d funkar juh me min penna..skumt. 

Kl är 9:29 å mitt huvud har ont. Förut kunde jag stanna å köpa en frukt å veta att det bara är 2h sen är det rast Å sen bara 3h kvar. Nu är det 3h till rasten sen är det 5h Kvar. för mig hjälper det inte att jag är ledig flera dagar än på Må-Fre-raden. För det spelar ingen roll om jag är på jobbet eller hemma, jag är lika slut i huvudet ändå. Skillnaden är att nu jobbar jag långt över vad min hjärna å min kropp förmår å när jag väl är ledig är jag helt slut och orkar inte med det nödvändigaste. Till skillnad mot förut så orlar jag inte med några sysslor alls de dagar jag jobbar och på det lediga dagarna blir det på tok för mkt med allt som MÅSTE göras för det inte har blivit gjort sen flera dagar tillbaka. Disk i hela diskhon och upp på diskbänken. Tvättkorgen är överfull. Golven ser ut som skit. Till sist gör jag det, å gråter av utmattning samtidigt. Det påverkar barnet också. Dels ser han att jag är ledsen men dels är jag konstant irriterad och fräsig. Iom att jag är trött vill jag bara en enda sak: ha tystnad. Minsta lilla sak som går fel så bryter jag iop eller tappar humöret å bara skiter i det. Jag kan inte mer. Jag vill vara glad och rolig å trevlig och påhittig. Bara tanken på att hela sommaren ska vara såhär får mog att bryta ihop. Tårar rinner. Vad hjälper det. Jag va så glad..  

 

Jag vet att jag uttryckt enorm tacksamhet till min närmsta chef när jag fick gå från 3-5 till Må-Fre, just för att min hjärna är så trött ibland redan kl 14:00. Och när schemat tidigarelas var jag ännu tacksammare. 

Till skillnad mot förut när jag orkade alla sysslor, även om det va i snigelfart, gick med hunden osv så ser kvällen ut som ett enda stort släp. Släpa mig till bilen, köra hem, släpa mig ur bilen-vilket kan ta mellan 10-40minuter. Släpa mig ut me hunden - noll engagemang för det finns ingen ork. Går ca 45min bara för att hon behöver få komma ut ordentligt iom att hon legat där sen ja va hem på lunchen och bara blivit snabbrastad av barnet. Sen orlar jag inte göra midda. Challe får göra nått själv. Nån gång va ja faktist hungrig så då gjorde ja nå snabbt, kollade på kl..den va 20:30...å då hade jag inte gjort en enda syssla... snälla!? Ja vill bara sova. när jag varit sjuk har jag mest sovit, gårt me hunden å sen sovit. Nån dag fuskade jag och tog en Ipren så jag skulle få en liten skjuts och orka åka och handla. Sen sov jag. E så trött på att vara trött. Trött på att sova. Trött påbatt vara ledsen. Jag vill bara vara glad. 
Jag ville vara me min hund å ville vara me det lilla barnet hela vpren och hela sommaren. Nu blir jag trött bara av tanken på att behöva ansvara för henne. Hon brukade Ge mig energi. Vargp gång hon varit me mig så va jag så jävla glad. Å rolig. Hon och jag har så jävla roligt. Sist vi sågs minns jag knappt. Jag saknar henne. Mest saknar jag Mig. 
Sista nätterna av sjukskrivningen sov jag knappt 3h. Samma igår. jag är på väg att somna sen kommer ångesten å gråten. Jag som kunnat lägga huvudet på kudden å somna inom 4minuter hela mitt liv. Precis som när den här depressionen började för en jävla massa år sen. Ligger å låtsasover..vem försöker jag lura? Jag märker väl att jag är vaken. Å så stressen över att jag ska hålls i morgon. På Må-Fre schemat kunde det absolut bli knas nattetid men då visste jag att dagen är kort och jag får åka hem å sova innan alla måsten. ..jag vill inte. Ja vill vara glad. Snälla? Jag är inte lat eller slö. Jag är bara trött, i huvet. . ja måste åka vidare nu..

//J